|
|
-invalid_words-
|
Det är en helt vanlig dag i den lilla byn. Resande och bönder besöker värdshuset "Knuten", det hörs på namnet att hela byn bara är en knutpunkt på vägen, ett ställe att ta en rast och vila sina trötta fötter.
Bykvinnorna tittar fundersamt på den stiliga svarthåriga kvinnan som står mitt på torget. Hon är klädd i en vadmals kåpa och ser ut som vem som helst, om det inte vore för hennes hållning. Hennes ögon sveper med skarp blick över torget och hästkärrona som åker förbi. Hon verkar inte ha någon skugga, men det beror antagligen på att ingenting verkar ha en skugga i det solljus som kommer igenom molnen. På torget befinner sig också en annan kvinna med mörkt hår, inte är riktigt svart, utan snarare väldigt mörkt brunt. Hon ser ut som vilken av kvinnorna som helst, förutom att hennes skönhet drar till sig fler mäns uppmärksamhet. Hennes mörka ögon har den förmågan, men den här dagen har hon vänt taggarna utåt och ingen vågar ägna henne sin uppmärksamhet, inte när den svarthåriga kvinnan är där. Ellinor studerar den främmande kvinnans minsta rörelse. Ellinor själv är i och för sig också främmande i den här trakten, men hon är en mästare på att smälta in. I ett hus vid torget sitter en flammig katt och tittar ut genom ett fönster, han tittar nyfiket på Ellinor och lockas av hennes skönhet. Han kan inte låta bli att märka hur hon tittar på något utan att ta blicken från det och följer hennes blick till kvinnan med det svarta håret. Han inser att hon har en charm som är oemotståndlig hon också. Den lilla katten sitter och funderar över vem av kvinnorna han gillar bäst och bestämmer sig för att ta en närmare titt på dem. Han smiter ut genom dörren och sicksackar mellan allt folk på torget för att komma närmare kvinnorna. Ungefär mitt på torget står en annan kvinna och säljer vattenmeloner, hon är väldigt fattig och måste ha mat hon heter Equy, hon följer den flammiga katten med blicken tills en man kommer och frågar om priset på en vattenmelon, Equy dröjer med blicken fängslad vid katten, mannen blir irriterad och tar tag i hennes arm och för henne till stadens härskare... - Den här odugliga kvinnan stirrar på katter istället för att hjälpa mig! säger mannen till härskaren. - Släng ner henne i fängelse hålorna! ryter härskaren till vakterna - Här ska vi inte ha några odugliga kvinnor! Den svarthåriga kvinnan stirrar på vakterna som för bort kvinnan som sålde meloner. Jag som precis tänke köpa en, det där är inget giltigt skäl för att arrestera någon. Hon går rakryggad fram till en av vakterna vid porten, hennes mörkbruna ögon tycks borra sig rätt igenom honom. Hennes grågröna klänning fladdrar som av ett vinddrag. - Släpp förbi mig, säger hon. Jag har ett jobb att sköta. På en trappa till ett av de små husen vid torget sitter det en flicka. Hon ser ut att vara någonstans mellan 14 och 17 år, klädseln är gammal och sliten. Hon tittar ointresserat på kvinnan som förs bort av några vakter. Hennes intresse är riktat mot ett halssmycke i form av en eldslåga som hon håller i sin högra hand. Hennes guldblonda trasliga hår fladdrar framför hennes djupt blå ögon. Hon föser bort håret och fortsätter att betrakta halssmycket med sin djupa tomma blick. Ellinor följer med bestämda steg efter kvinnan, vakterna spärrar vägen. - Jag måste prata med Filion, genast! Säger Ellinor med sin lenaste röst, vakterna går genast år sidan och hon springer och tar kvinnan i armen. - Fort, göm dig innan dom tänker klart igen, då tar dom fast den dom ser har tagit sig in på en gång, men om dom inte ser oss tror dom bara det var inbillning, viskar Ellinor och skyndar runt ett hörn och fnittrar lite så att inte dom andra vakterna ska misstänka något. Sebastian, den flammiga lilla katten smyger fram på torget och ser förskräckt hur Equy förs bort av vakterna. Han följer efter kvinnorna in i borgen, men lägger också märke till flickan på trappan och hennes halssmycke. Han bestämmer sig för att gå raka vägen till fängelsehålorna för att hålla Equy lugn och hjälpa henne rymma i fall dom båda andra kvinnorna inte kan ordna en laglig frigivelse. Sebastian smyger utan problem förbi vakterna ner till fängelsehålorna inte långt efter det att Equy kommit dit. Han klämmer sig igenom gallret i dörren och gömmer sig i ett hörn, han betraktar den slitna kvinnan med sina gröna kattögon. Ska det vara omöjligt att göra någonting på engen hand? Jag hatar bebyggelse! - Vad smyger du in hit för? Eller kanske snarare snackar dig, säger kvinnan kallt och stirrar på Ellinor. Kvinnans ögon är inte mörkbruna som de verkade vara, de är mörkt vinröda och huden verkar lite för vitaktig. Jag kan visa henne och jag ska berätta en sak för "härskaren" i borgen, en legend han måste ha hört. - Jag har ett jobb att sköta, tur för dig att det inte har med dig att göra. Ellinor snyggar till sig lite och praktiskt taget ignorerar henne. Vad säger du om att ta hand om mannen som klagade, han går där borta. Ellinor pekar och snart är hon spårlöst försvunnen. En av vakterna reagerar så han tar på sig uppdraget att gå ner till Kvinnan i fängelse hålan och ge henne mat. När han kommer ner skriker hon ilsket och hennes azurblåögon glöder av hat. Han lugnar kvinnan. - Jag vill hjälpa dig att komma härifrån! säger vakten. - Även om det ska kosta mig livet! - Äntligen nån som bryr sig säger kvinnan buttert. - Vad heter du? - Jag heter Michael. Svarar vakten. - Du då? - Equy... svarar kvinnan. Ellinor smyger ljudlöst in till härskarens sovkammare och gömmer sig i ett hörn. Hon måste vara där innan härskaren, när han är där kommer livvakten att bevaka dörren och då är det omöjligt att komma in utan att döda honom. Ellinor skulle kunna göra det, men det skulle strida mot hennes egen regel att inte döda någon annan än målet. Hon har tur, så fort hon gömt sig kan hon höra röster och snart stiger härskaren in i rummet. Han dimper ner på sängen och slumrar till, Ellinors jobb är snart gjort, ett enkelt snitt och han är stendöd. Hon smyger snabbt ut ur rummet till tjänarnas kvarter där hon snor åt sig lite kläder och lämnar borgen via en bakdörr klädd som tjänare. Ingen av vakterna stoppar henne och ingen kommer att upptäcka härskaren fören framåt kvällen. Ellinor går osedd till stallet, byter om igen och pysslar om sin häst, Sclipp. Sebastian jamar högt för att få uppmärksamhet och hoppar sedan ut genom grinden och börjar krafsa på väggen längst in i fängelset. Han får tag i en liten krok med ena klon och drar försiktigt ut den ur väggen, det visar sig vara en nyckel. Katten jamar och tittar på Equy och vakten innan han går in i en annan cell och trycker in nyckeln i väggen och vrider om. Stenarna skjuter in under väggen och öppnar en öppning i golvet. Sebastian sätter sig prydligt bredvid hålet och väntar på att Equy och vakten ska klättra ner. Kvinnan går in i härskaren rum och ser på hans tron. Någonting är fel och jag hade en mycket viktig sak att säga honom. Varför känns det som han är död? Kvinnan går genom korridorerna.Han har råkat ut för samma öde som den legendariska släkt jag tänke berätta om för honom om. Släkten Nemesis, rykten har cirkulerat i över etthundra år nu. De höll sig inte väl med befolkingen i byn, byborna brände borgen. Han har råkat ut för något, jag skulle berätta för honom att han låg risigt till. Hon ser vakten som bevakar en dörr. - Sover härskaren? hennes ton är svag och undergiven. - Hurså? Vad tror du att jag står här för annars? Vakten är snarstucken och uppretad. - Jag vill träffa honom, jag har en sak att säga, hans liv är i fara, hon talar snabbt och sträcker på sig. Vakten stirrar oroligt på henne, han tycker att kvinnan är för stolt. Förlåt mig för det här. Kvinnan rör på handen och ett tunt knivblad ligger i hennes hand. Hon sträcker fram handen mot vakten och stryker hans arm, kniven tränger igenom en skarv i rustningen och orsakar ett litet sår. Giftet sprider sig snabbt i hans ådror, han faller medvetslös till golvet. - Det går så där när man inte gör som jag vill, säger kvinnan och fiskar upp nyckeln ur hans ficka. Ellinor går och roar sig i byn medan hon grubblar över hur hon ska göra med kvinnan, den enda personen som kan sätta dit henne helt enkelt. Hon kollar på klockan och upptäcker att hon är sen, hon gömmer sig bakom ett av husen och tar fram sin spegelsten. Ellinor håller den förtrollade stenen i sin hand och ser snart sin "arbetsgivare" sittande i nästet, Spindelgruvan, framför sig. - Jobbet är utfört, har du nåt mer nu på en gång eller kan jag komma hem och hämta belöningen? frågar hon via stenen. - Det är en till person i byn du nu befinner sig, en riktig fuling tydligen… När Ellinor fått alla instruktioner stoppar hon undan stenen igen och återvänder till borgen. - Har ni sett en lite katt? Den smög in här och tog av åt höger, frågar hon en av portvakterna förtvivlat. - Nej, jag har inte sett någon, men katter är rätt smidiga, så det kan hända att vi inte såg. Åt höger sa du, det är mot fängelsehålorna, vi kanske ska gå dit och titta, följ mig här bara. Den gamla vakten är vänlig och vinkar med sig Ellinor mot fängelsehålorna. Samtidigt som allt händer i borgen så sitter flickan med det guldblonda håret kvar på trappan. I sin högra hand håller hon fortfarande halssmycket med en eldslåga, men nu så brinner eldslågan på riktigt. Hon ser ändå lika ut som hon gjorde förut, hon tycks inte känna av den brännheta elden. Plötsligt hörs ett skrik så starkt och genomborrande. Hela byn stannar till av förskräckelse och sedan rusar flickan iväg mot brunnen. Vid brunnen står det en lite äldre flicka med samma guldblonda hår. - Hur är det? frågar flickan med halssmycket. Den andra flickan tittar på henne med ett par rödsprängda ögon. - Vem är du som frågar mig, hennes röst är nedstämd och långsam. - Litamere Hunghint, och du? Den andra flickan blir tyst för några sekunder, sedan säger hon: - Nolime' Hunghint... Kvinnan låser upp dörren och upptäcker "härskaren" liggande död. Han dog smärtlöst, trots allt blod. Hon ser ut genom det smala fönster som bågskyttarna förtvivlat försökte skjuta i den ilskna folkhopen, händelser från hennes barndom. Bönderna som kastade brinnande hötappar och elden som sträcktes mot himlen. Det gick värre till då. En hel släkt utplåndes, nu är en man död. Hoppas att folket lugnar sig. Hon går nedstämd ut på borggården och ut genom porten. Hon ser kvinnan som går mot fängelsehålorna och talar med en av vakterna. Mördaren ska få betala för det här... Iris ska jaga och ta liv igen. Göra det hon lever för. Hon försvinner i folkvimlet i byn. Hon går till torget och ser två unga kvinnor samtala, hon ser nyfiket på dem och ler. Equy klättrar längre och längre ner i gången. Hon vet inte om hon ska tro på Katten eller om hon ska göra det... Hon bestämmer sig för att tro på katten, hon klättrar äcklat vidare, hon försöker att inte titta. - Det här verkar ha varit en håla som man har kastat ner fångarna i när dom har dött... - Ja, säger vakten, du har helt rätt. Dom stannar på en avsats för att sova, Equy lägger sig ner på det hårda stengolvet och det värker i hennes hjärta,hon inser att hon verkligen älskar sin pojkvän... Sebastian vrider på nyckeln igen och drar ut det ur väggen, han släpper den ner i hålet och hoppar snabbt ner efter innan golvet stängt igen. Som katt har han väldigt god möskersyn, men han vet att människorna kommer att få problem att ta sig vidare. Han stannar en bit ovanför dom båda andra och antar sin människoskepnad, ur byxfickan drar han fram en ask tändstickor och ett ljus. Eftersom han inte vill avslöja sig så återgår han till den lilla katten, som försiktigt lägger ner sakerna bradvid Equy och vakten, sen kurar han ihop sig ovanpå dom så att dom inte ska försvinna. När Ellinor och vakten når fängelsehålorna börjar Ellinor ropa på katten och går iväg till en annan del av fängelsehålorna, vakten däremot upptäcker att Equy har rymt och bryr sig därför inte om Ellinor, utan rusar iväg för att larma. Ellinor räcker en av fångarna en liten lapp innan hon också skyndar därifrån, grubblande på vart katten tagit vägen med fången, hon är säker på att han gick dit. När hon kommit fram till torget springer en man fram mot henne med en kniv i handen, hon glider snabbt undan och mannen faller medvetslös till marken. Ellinor letar igenom hans kläder och hittar en spegelsten, hon släpper den genast och backar bort från mannen en bit innan hon faller ihop och gråter. Equy vaknar med ett skrik. Hon drömde om sin pappa och sin man, dom hade bildat en pakt mot Equy, dom hade lockat ut henne i köket och sen hade dom dödat henne bit för bit... Arm för arm, ben för ben, sedan hade dom ätit upp henne. Katten vaknar av Equys skrik, vakten också. Sen skriker Equy av glädje när hon ser tändstickorna och ljuset... Iris ser intresserat på det flammande smycket i flickans hand. Hon är fundersam, de båda flickorna liknar varandra. De kan vara syskon. Det där smycket är verkligen vackert. Jag undrar var det kommer ifrån, de passar inte ihop med hennes klädsel. Bland tändstickorna ligger en liten lapp där det står: Var rädd om Sebastian, han kan vara i fara... /Kattälskare Sebastian tittar undrande på lappen, det känns klart som en varning men han vet ännu inte från vem den kommit. Katten jamar högt, så det ekar i den smutsiga "tunneln", hoppar ner en avsats och flinker smidigt in i en sidogång. Jamandet hörs en gång till och två lysande ögon tittar vädjande på Equy och vakten innifrån tunneln. De två flickorna står alldeles stilla och bara tittar på varandra en lång stund. - Du är min syster, Litamere skriker så högt att nästan hela byn hör. Visst är du det, men säg något då. - Jag har inte tillåtelse att prata med dig, viskar Nolime' för att ingen annan ska höra. - Vad är det kära syster, Litamere låter lite förvirrad. Är du inte glad att få se mig? Vad har ni gjort dessa fem år utan mig… Hon blir avbruten av att en stor kraftig man kommer fram till dem med ett surt ansiktsuttryck. - Vad gör du med henne Nolime'? ryter han och han borrar in sina ögon i Nolime's. Hur många gånger har jag sagt åt dig att du inte får prata med främlingar. Sedan drar han iväg med henne och Litamere står förvirrat kvar. - Du kan väl bara säga vart de andra är! ropar hon desperat efter dem. - Jag vet inte, de lämnade mig här! får hon ur sig innan de försvinner runt ett hörn. - Och jag trodde jag var den enda med stora problem... jag hade visst fel, säger Iris lugnt och stirrar hatiskt på mannens rygg, hennes ögon verkar flamma och handen som hon lagt på brunnskanten kröker sig, naglarna repar själva stenen. Jag hatar det här. Jag hatar män som beter sig på det där viset, jag hoppas jag kan visa honom.Jag undrar fortfarande vem flickan här är och vad de har gemensamt. Iris ser ut över torget med sina underligt mörkbruna ögon, en svag vindil får den gröngrå klänningen att bölja. Det är bara början, det har bara börjat. Hon ler lömskt. Och jag ska följa det till 'the end'. Ellinor hör höga röster någonstans ifrån och skärper till sig, hon reser sig upp och torkar bort tårarna. Min egen familj försöker döda mig, vad har har nu gjort för fel? Jag måste vilket fall som helst klara mig... Jag borde försöka hitta den där katten, eller den där bleka kvinnan, eller fången som rymt... Undrar vad som hände med lappen nu... Equy sänker blicken och ser lappen och läser den... - Jaha. Vad ska vi göra nu då? Hon går fram, ruskar i vakten och säger åt honom att hon tänker gå vidare, hon börjar att gå och precis när hon varken syns eller hörs så ramlar hon ner i ett hål i den dunkla gången. - AAAaaaaa!!!!!!!!! PLUMS! Sebastian ger ifrån sig en hög och förskräckt jamning, sen blir det knäpptyst. Två ljusa punkter förflyttar sig hastigt mot vakten innan katten morrar höggt i örat på honom och försiktigt lägger en kloförsedd tass mot bröstet på honom. Ellinor smyger iväg till borgen och tar sig in i flodtornet som står övergivet lite avsides från själva borgen. Hon vet att det går en väg därifrån under borgen och att där finns säng och kläder i prima skick. Flodtornet beboddes för några år sen av en fin dam från bergen, men hon försvann spårlöst en dag och ingen brydde sig att gå dit efter det. Ellinor tar fram en vass kniv ur en låda och skär av en hårtest, hon studerar sig själv i den gamla spegeln och lägger håret bakom öronen för att jämföra. Hennes lätta hårslingor lägger sig fint bakom dom spetsiga örsnibbarna och hon kortar av håret till en jämn och vackert böjd frisyr som inte ska vara ivägen. Sen tar hon på sig några trasiga manskläder hon funnit i en gamal kista. Ellinor tar ett skarpslipat silversvärd och går ner i källaren, som i själva verket är tunneln under borgen, hon har utmärkt mörkersyn. Michael blir förskräkt av kattens beteende och reser sig hastigt upp. - Varför gör du sådär din dumma katt?! Han rycker till och rusar iväg efter Equy men ser inte ett spår efter henne och han sätter sig ner på en sten och skriker: Varför lät jag henne göra såhär?! Equy hamnar i panik ner hon känner vattnet runt omkring henne hon kämpar med allt sjögräs och lyckas i sista sekunden komma upp till ytan, hon tar sig upp på en flytstock och sätter sig till rätta och flämtar... Sebastian stryker sig tröstande mot Michaels ben innan han sätter sig ner och jamar sorgset. Plötsligt dyker en ljusstrimma upp i ena änden av gången, katten buffar vakten försiktigt i sidan och försöker få honom att gå mot utgången. Ellinor går försiktigt fram genom den fuktiga tunneln, hon får en känsla av att det efter alla dessa år kommit in vatten från floden. Det dröjer inte länge fören hon inser att hon har rätt, i början är det bara lite blött åt fötterna, men hon har snart vatten ända till midjan. Trots allt vatten så fortsätter Ellinor oberört, nu tvungen att simma. Plötsligt uppfattar hon ett ljud som inte tycks höra hemma där och när hon ser sig om i tunneln får hon syn på ett stort flytande föremål. Michael tittar på ljusskenet och hans ögon börjar lysa av hopp, han reser sig upp och börjar gå... Han kommer närmare och närmare och äntligen ser han vad det är... När Equy har pustat ut ordentligt och chocken gått över fattar hon inte vad som egentligen har hänt. Hon har enligt hennes egen huvudklocka så har hon suttit på stocken och flutit i 2 timmar. Hon undrar om hon kommer att överleva eller inte. Litamere står kvar en stun vid brunnen och ser sig om, falk tittar konstigt på henne. - Vad är det med alla, säger hon tyst för sig själv. Vid en förfallen liten stuga ser hon en pojke, han ser ut att vara lika gammal som Litamere. - Littma gjör det inte! pojkens röst skär sig inne i hennes huvud, men det är bara hon som reagerar. Hon tittar på pojken som plötsligt försvinner på en sekund. - Snälla Ponto'n lämna mig inte ensam, ropar hon efter honom samtidigt som hon springer däråt med långa steg. Michael flämtar av chock och förskräckelse, mitt framför honom står en ängel. - Men, vad gör du här då? Säger ängeln med sin lena röst. - Jag hjälpte en kvinna med att rymma, och vi hamnade i den här gången och sen så lät jag henne gå iväg själv och nu så är hon försvunnen och den här katten såg dig så jag sprang hit och nu är jag här... - Oj oj oj svarar ängeln. Equy skymtar någonting i gången framför henne hon ser... LAND!! Yippiee! Hon börjar nästan skrika av lättnad och hunger, men genast tystar hon sig själv och tänker att det kanske finns fiender där framme... Sebastian ser ljuset och hör hur Michael talar med någon, utan att tänka övergår han till människoskepnad. Den unge mannen, eller pojken om du så föredrar, följer lugnt efter vakten med lätta steg, han har mycket av kattens smidighet i gången. - Kom nu, här är öppningen vi går tillbaka till byn och får hoppas att hon kommer igenom flodtornet eller någon annan öppning... Sebastian klättrar lätt ut genom den något trånga öppningen och ler belåtet åt att få andas frisk luft igen. Ellinor inser snart att det hon ser är en människa, hon simmar ljudlöst efter henne ända tills dom börjar närma sig tornet. - Är du hungrig? jag har mat i tornet, du är fången som rymt va? frågar hon tyst och ställer sig ner så att kvinnan ska kunna se henne. Vattennivån är tillbaka under hennes midjan nu och hon kan gå resten av vägen, även om hon skulle behöva bära den förrymda fången på ryggen. Iris ser kvinnan springa iväg. Jag får nog ett annat problem på halsen nu. Mitt fina rum, någon har varit där, jag antar vem och det ska bli ett nöje att få tag på henne. Jag är verkligen glad för min förmåga att skapa magiska ting, hon märkte inte att svärdet var riggat. Hon gick inte ut genom dörren igen, jag har tid kvar men det börjar bråska nu. Iris tycks nästan sväva när hon glider iväg uppmot borgen till flodtornet. Jag kom ifrån bergen. Jag tog hand om ett litet rövargäng där, varför måste hon förfölja mig? Jag tog den här utstyrseln för att den liknade bykvinnornas, den är inte så praktisk att ta sig fram fort i, men det kan jag nog ordna. Iris stannar till bakom en utsickande bit av muren och fiskar upp en dolk ur klänningen, med den sprättar hon upp sömmarna på kjolen halvägs upp på låren. Det var bättre, nu kan jag springa ifall jag behöver det. Hon fortsätter in genom dörren och får det bekräftat att silversvärdet saknas. Det där svärdet är båda skarpt och vackert, men jag föredrar mina egna vapen. Hon drar fram dolken igen och sätter sig på sängen. Jag väntar nog helst på att du återvänder. Jag har tid för det. Mycket tid. Equy blir förvånad över erbjudandet men tackar ja, hon undrar för sig själv om det är en fälla, men bestämmer att lita på kvinnan. Ellinor hjälper Equy genom resten av tunnen, men känner på sig att något är fel. Hon skuter försiktigt upp dörren, smyger in och stänger den bakom sig. Snart får hon syn på Iris och suckar. - Kan du hjälpa mig här? Jag har fången som rymt, men hon mår inte särskilt braa. Iris ser upp från skaftet på kniven hon håller i handen. Det finns en liten emaljerad bricka infattad mitt på parerstången. Brickan verkar vara svart, röd och vit i lodräta band med prickar på. Hon vet att den verkar vara enkel. Kvinnan kan antagligen inte se detaljerna i den. Hon vet att den vita fläcken i övre vänstra hörnet på det svarta fältet är en dödskalle, fläcken i mitten på det röda bandet är ett timglas och fläcken i undre högra hörnet på det vita är en iris. - Fången som rymt säger du? Mår hon inte braa? Iris tonfall är vaksamt. Hennes slanka fingrar leker med lädret på skaftet. - De där grottorna är lite fuktiga, säger hon noncalant och sveper närmare dem. - Skulle jag kunna få tillbaka mitt sliversvärd? Du behöver det nog inte när du ska gå ut i staden. De är inte vana vid at kvinnor bär svärd, säger hon lugnt och studerar ingående naglarna på ena handen. -Ta det bara, man vet aldrig vad som kan gömma sig i den där tunneln, så jag behöver det inte längre, säger Ellinor kvickt och lägger ner svärdet. Jag förstår om du är arg på mig, men det var nödvändigt och jag gör aldrig mer om det, tillägger hon och syftar på härskarens död utan att säga det högt, hon känner att Iris förstått att det var hon. Nu måste vi däremot hjälpa den här damen, hon har drivit omkring på en gammal stock i timmar. Equy känner sig lite ivägen under kvinnornas samtal. Hon ställer sig och väntar. Hon börjar känna sig otålig och lägger sig i samtalet. - Kan ni inte bara stoppa erat bråk?! Michael och katten är fortfarande kvar i dom underjordiska gångarna! Ni kan ju inte bara strunta i dem!! Michael vänder sig om och ser katten, nu en ung man, och i panik vänder han sig tillbaka mot ängeln men den är borta. Han ser "katten" gå ut ur grottan och blir fövånad över att han inte såg utgången först, han springer ikapp "katten" och följer med ut ur grottan. - Vad är du för nåt egentligen? - Jag är bara en grabb med förmågan att förvandla mig till en katt, säger Sebastian och ser sig om. Dom befinner sig på sidan av floden som vid denna punkt svänger av från byn. Jag heter Sebastian föresten, kom så går vi hem till mig och byter om, det är inte långt. Litamere springer runt stugan och ser byns tätbebyggda område, massor med små stugor som man bara inte orkar söka igenom. Hon funderar vart pojken kan ha tagit vägen men vet ändå att det inte tjänar något till att leta, hon skulle aldrig hitta honom även om hon letade i hela världen. Litamere sätter sig ner på trappan till ett stort hus förfallet och gråter. Tårarna rinner ljudlöst som en flod nerför hennes ansikte och blöter ner hennes slitna kläder (trasiga byxor och smutsig tröja). När hon suttit där och gråtit en stund så tar hon upp halssmycket som ser ut som en eldslåga och hennes blick fängslas i den. Det dröjer inte länge innan den börjar brinna på riktigt, men som förra gången så reagerar hon inte det allra minsta. - Katten? Jag tyckte ju att han gick mot fängelsehålorna. Det är ingen vanlig katt det där, han hittar nog en utväg nära floden, säger Ellinor fundersamt och plockar fram lite mat ur ett skåp. - Tack. Man vet aldrig när man behöver ett braa svärd, säger Iris och tar upp svärdet och hämtar skidan som låg gömd under sängen. Hon spänner på sig svärdet och går därefter till eldstaden och förbreder den för en brasa. - Det första den här bortkomna kvinnan behöver ska du också ha och det är värme. Det andra är mat, som jag borde ha här om du inte tagit den också. Jag heter Iris föresten, säger hon medan hon rotar runt bland skräpet och håller triumferande upp ett eldstål som hon sedan lätt tänder brasan med. Sedan går hon till ena väggen och lirkar ut en sten från muren och tar fram lite fisk, torkat kött, bröd och en flaska som innehåller fruktsaft utspätt med vatten. Hon tar fram muggar, tallrikar och vassa bestick. De har samma lilla märke som hennes dolk. - Jag har en historia att berätta, jag skulle igentligen berätta den för någon annan, han gick dock bort innan jag GOT chansen, säger hon och sneglar på kvinnan som gav henne svärdet. Jag vet om dig, du kan inte gömma dig. Slå er ned! tillägger hon med ett glättigt tonfall och en svepande gest. - Tack för att du hjälper oss, du skulle lika gärna dödat oss på fläcken, säger Ellinor tackamt. Du råkar inte ha nån klänningar liggande, som du ser är vi rätt blöta och som du just påpekat om värmen, gör det oss inte varmare. Ellinor tar av sig dom tunga, blöta kläderna och börjar rota i en gamal kista. Jag ska aldrig mer döda någon på beställning och jag måste förstöra min spegelsten så att dom inte ska kunna hitta och döda mig. Iris är misstänksam, men hon kan inte ana hela sanningen. Det är något något magiskt med som här båda kvinnorna, jag känner det, det var samma sak med katten. Jag måste vara älig och lita på dem. - Jag är Ellinor, lönnmördare till tidigare idag när jag blev anfallen av en annan lönnmördare från samma samling... Hur är det med er? Du verkar ha varit här förr Iris, och du då Equy? - Jag har nog inte varit här förut, ljuger Equy. Hon lutar sig mot väggen och försöker se oberörd ut. om ni bara visste hur många gånger jag har varit här förut, jag har dödat många härifrån... Det här börjar bli intressant. Iris letar i kistorna och tar fram en mängd kläder som hon lägger på sängen. - Jag hade en historia att berätta. Du som är lönnmördare var den jag letade efter, jag hoppades på att hinna före dig. Min historia är verkligen speciell. Ni har väl hört om Nemesis, en utdöd adelsfamilj, de levde här för länge sedan, säger Iris och sätter sig på sängen. Hon drar svärdet och pekar på en fläck på parerstången. - Den här fläcken är en vapensköld, säger Iris och gnider den mot en fransig kant av klänningssidan. Ellinor hittar tar försiktigt upp sin spegelsten ur kistan. - Så du heter Equy, det är något med mig och namn, viskar Ellinor och tecknar åt dom andra att vara tysta. Snart hörs ett underigt ljud från stenen, och sedan röster. - Du måste väl kunna döda henne... hon är inte så braa och du är den bästa. - Jo, men alltså... döda en syster, och inte vilken som hällst. Hon har ju liksom alvblod i sina ådror och det innebär nån typ av gamal magi... - Hon är inte uppvuxen bland alverna så hon vet inget om det där, dessutom kommer ingen att sakna henne, dom gav upp hoppet om att finna henne för länge sedan. - Ja, du har helt rätt, vad är jag rädd för egentligen, det ju inte som att hon skulle kunna skaffa sig vänner heller. Jag gör det, jag reser till Knuten så snart jag är färdig här... Det var bossen och en yngre man som talade, Ellinor blir så himla arg vid tanken av att nån saknat henne och att hon blev sagd att hon var övergiven. Hon tar i med all sin kraft och kastar spegelstenen i golvet, den glittrar till och förvandlas till ett tunnt dammmoln som snart försvinner. - Dom har tagit in Skuggan... Ok, nu får vi höra på din historia så kan vi ta min sen, sen skulle vi behöva få tag på den där katten, jag kände en mtstisk kraft hos honom liksom jag gör hos er, säger Ellinor lugnt och tar på sig ett par tajta, bruna, byxor som ser ut att vara i prima skick, ovanpå dem tar hon en elegant röd klänning. - Okej, nu ska jag berätta vad jag gör här: Jag bor i en liten stad med min pojkvän Aramir och vår hund Kuttew och jag kom till Knuten för att sälja vattenmeloner, och så hamnade jag i fängelse för att jag inte hörde en man som ville köpa, en vakt hjälpte mig ner till en grott-gång och en katt kom efter. Jag väckte vakten som hette Michael och sa att jag tänkte gå vidare i gången på egen hand och när jag kommit en bit så ramlade jag ner i ett hål, som ledde till en flod, jag tog mig upp på en stock och När jag kom till land mötte jag Ellinor och nu är jag här... På vägen till Sebastians hus slår det Michael att han säkert är efterlyst i Knuten och blir lite rädd. - Vi byter kläder och så, sen går vi till Flodtornet, här har vi nämligen min bakdörr, säger Sebastian och öppnar en dörr i ett hus innan dom ens hunnit se något byfolk. Han tar ett steg in, men vänder tvärt när han hör röster. - Har är på sitt rum... Efter att ha stängt igen dörren förvandlar han sig till katten och hoppar in genom ett öppet fönster på övervåningen. Väl i sitt rum återgår han till människoskepnad, byter snabbt kläder och tar med sig några till Michael. Sebastian tar trappan den här gången. - Jag går ut en sväng, ropar han till sin mamma innan han försvinner ut genom dörren. - Sebastian! Kom hem innan det blir mörkt bara! hörs moderns röst genom den snart stängda dörren. - Ok, prova dom här, säger Sebastian åt Michael. - Tack så mycket! säger Michael till Sebastian. - Men hur ska vi göra nu då? Vi måste rädda Equy! Hon kanske ligger nere i nån av grottgångarna och svälter! - Som jag sa så går vi till Flodtornet, svarar Sebastian enkelt och börjar gå genom byn. Han hejdar sig snart när han får syn på flickan med den där amuletten igen. En syn flashar förbi hans ögon och han går rakt emot henne, Sebastian ser bara eldslågan (som i alla fall borde) bränna hennes hand. - Hallå där! Vad håller du på med? Akta din hand! Han tar amuletten ifrån henne, men blir så väldigt förvånad när den inte bränns att han tappar den på marken. Plötsligt får han en obehaglig känsla och plockar snabbr upp amuletten och drar med sig flickan, hon måste följa med dom till säkerheten i Flodtornet. - Nu kan jag berätta, säger Iris och håller fram fästet mot Ellinor och Equy. Skölden är samma som på hennes dolk. Hon berättar vad de suddiga fläckarna är för något. - För länge sedan, över 300 år kan Nemesis förfader härledas. Det här är hans skalle som finns avbildad här, säger Iris och pekar på den. Att han var en vampyr ska jag vara tyst om så länge. Sköldmärket är missledande, de gjorde det så med flit. - Det svarta fältet står för den mörka, glömda forntiden. Timglaset är den flytande tiden. Då, nu och framtiden. Det röda fältet är blod. Det blod som spillts och kommer att spillas. Samt vampyrers livskraft.. Det vita fältet är renhet och ljus. Som mitt skinn, ett annat känne tecken. Ljuset var min förfaders fiende, men min vän, tiden flyter märkligt ibland. Den här är intressant, det är en iris. Iris sätter fingret på den lilla fläcken i det nedre vänstra hörnet. - Varför jag heter lika som den vet jag inte. Likaså vet jag inte varför jag är så här ljushyad, nästan vit jag föddes som det, säger hon och sätter tillbaka svärdet i skidan. - Mina förfäders historia bärjar egentligen när de skaffar borgen. Många år går, de bryr sig inte om folket som de svälter ut, det gör de endast för att ge sig själva nya förmåner. För runt 150 år sedan kulminerade det, folket gjorde uppror. Borgen brändes, om man tittar på rätt ställen är den fortfarande svartnad. Släkten Nemesis dog ut med borgen, säger Iris, hennes ögon flammar röda. - Ni undrar väl hur jag vet allt detta, jag ska visa er ett rum ingen sett på århundraden, ett rum som visades för personer födda i släkten, men innan dess är det din tur att berätta Ellinor, säger Iris lugnt. Litamere försöker streta emot, men det hjälper inte särskilt mycket. – Släpp mig snälla! Vad vill ni? Ge tillbaka den där! Snälla! skriker hon. Hon ser den där pojken igen och försöker med all sin styrka att ta sig loss. Hon lyckas, men då är pojken redan borta. – Ponto'n snälla försvinn inte! Ponto'n hjälp mig! Snälla! skriker hon så högt att man kan tro att hjärtat ska hoppa ur bröstet på henne. Sedan faller hon ihop på marken och börjar gråta, denna gång är det väldigt högljutt. Du tror inte jag fattar vad du är för något va? Men jag ska inte avslöja det, jag kommer själv att hemlighålla en del... - Jo jag är ju en alv och när jag var väldigt liten blev jag, som jag just fått reda på, bortrövad av lönnmördare, fråga mig inte varför. Ni skulle bara veta varför, jag kanske inte vet allt, men jag vet tillräckligt för att inte avslöja det för er. Vilket fall som hällst så blev jag uppfostrad till lönnmördare och trots att jag inte vet något annat liv så vet jag att det är fel, men vad gör man? Dom tog ju hand om mig när mina förälldrar inte ville ha mig, det trodde jag i alla fall. Nu vill dom plötsligt inte ha mig mer i alla fall och som ni hörde har dom sänt ut Skuggan efter mig och han är den allra bästa. Ellinor tittar skräckslaget ut genom fönstret och fingrar oroligt på en klänningsöm. Solen håller på att gå ner fast hon känner att det inte är rätt. - Mitt alvblod ger mig magiska krafter, mäktigare än någon av oss kan ana. Jag har lyckats lära mig en hel del på egen hand, men eftersom jag vuxit upp med ett gäng lönnmördare där jag själv var enda alven så är det inte mycket. Jag hoppas ni kan se mig som en vän trots det jag gjort, vänner är ett farligt vapen och som ni hörde är det något dom inte räknar med. Ellinor tystnar och tänker på alverna, undrar vart dom bor någonstans, eller om dom saknat mig mycket... - Tyst snälla du! viskar Sebastian och försöker få upp flickan på benen igen. Du är i stor fara, kom med oss fort, vi vill dig inget illa, fortsätter han i väldigt låg ton och trycker amuletten i handen på henne. Michael! Kom och hjälp mig här, nu är det brottom! ropar sebastian lågt till den före detta vakten samtidigt som han försöker släpa med sig flickan och hålla henne tyst på samma gång. - Ska jag också berätta om min barndom? -okej då, När jag var 2 år gick min pappa ut i krig och mamma satt bara hemma och grät över pappa som vi inte visste hur det var med, mina bröder och systrar fik göra allting hemma och jag fik trösta mamma. När pappa äntligen kom hem efter 2 år, när jag var 4, hade alla i armén bjudits på alkohol och pappa som då är en blandning av alv och vampyr tålde det inte. Han kom hem från kriget och hade då blivit hemskickad eftersom att han inte kunde sköta sina uppgiter i kriget eftersom att han var alkoholiserad alla dagar. Mamma och Pappa skildes och jag flyttade till mamma som flyttade till ett slumområde där jag när jag blev 8 blev misshandlad och våldtagen. Jag blev kidnappad och tagen som gisslan en gång och en ung man fik sätta livet till. Jag känner mig fruktansvärd... känns som att det är mitt fel... Min hårda barndom plågade min uppväxt och jag var tvungen att gå av skolan eftersom att jag inte kunde koncentrera mig på skolan och jag var den sämsta och de skulle göra nya platser på skolan. Jag hamnade i drogträsket och jag blev en missbrukare många år framåt. När jag var till en park på konsert så träffade jag min nuvarande man. Ellinor bara gapar av förvåning, inte ens hon ska ta till att ljuga så där grovt. - Vad kommer du ifrån för värld egentligen!? Hur jag vet att det där inte stämmer är en annan sak... men alltså, vampyr och alv! Kom igen, dom är typ som värsta fiender och jag skulle tro att ingen av dom skulle bli särskilt påverkad av alkohol! Där tog du allt lite från min historia, lite från Iris, en hel del påhittat och så en del sanning. Det blir ingen braa blandning ska jag tala om och en alvisk förmåga jag har är att se "rakt igenom" folk. Nu får du ta allt från början, men ta bara det som är sant den här gången och visst är det klart att du får hemlighålla det du inte vill avslöja, men att ljuga på det där sättet!!! Litamere går med släpande steg, hennes tårfyllda ögon är fästa vid halssmycket. Mitt i flammorna ser hon ansiktet av en ung man, han har också guldblont hår, men lite mer mot det bruna hållet. Tårar rinner från hennes ögon, hon vet att han kommer att dö snart. Det spelar ingen roll hur, hon bara det. Inte just i denna stund, men inom en snar framtid… - Jag skulle visa er rummet... men jag litar inte på dig Equy. Berätta en historia som inte är lögn. Den är lite för lätt att genomskåda, vampyrer tål akolhol braa, inte så dåligt som du påstår. Dessutom kan din far inte ha varit vampyr, se på dig själv. Du har inga spetsiga öron som en alv, inga drag som ens påminner om en vampyrs. Du vet väl att vampyrer helst anfaller genom att smyga, eller på annat sätt överrumpla sitt offer, inte skjuta dem, säger Iris hennes ögon tycks glöda mörkröda då hon gräver sig igenom Equy med blicken. Jag ska undanröja den här kvinnan om jag kan, hoppas att det blir snart. Silverklingan vill smaka blod. Senast dödade den min vampyriske farbror. Jag smög ut en månljus natt för att överrumpla honom. Han antog inte att jag hade ett silvrene svärd och inte att jag kunde använda det. Den svaga varelsen, tålde inte ljus eller silver. Iris ler lömskt åt minnet. - Kom igen! Vi måste skynda oss till tornet! Sebastian kämpar förtvivlat med flickan. Varför kan hon inte bara öka stegen? Han lägger sin hand bakom nacken på henne och och sticker försiktigt ett litet hål i hennes hud med en klo. "Giftet" har snabb verkan och dom är snart förbi borgen. - Snälla straffa mig inte! Gråter Equy. - Jag hade en vanlig trygg uppväxt som alla andra normala bara det att min pappa inte är min biologiska far det är det ända från min annars fläckfria uppväxt! Min mamma var en hemsk person när det gällde att bedra pappa, det är det ända fläcken i deras äktenskap. Jag växte upp i våran fina villa, Med en barn flicka som hette Nanty. Hon passade upp mig och mina 6 syskon. Mamma och Pappa satt hela dagarna och betalade räkningar, så jag lärde inte känna mina föräldrar särsklit braa. För 6 år sen när jag var 11 år så dog min pappa i cancer och mamma sålde vårat hus för 600 guldmynt. VÅRAT FINA HUS!! Och vi flyttade till en annan by som ligger... 47 mil bort. Sen träffade jag min pojkvän... Jag hoppas hon talar sanning och att "fläckarna" kom efter det att hon mött pojkvännen... Ellinor är ändå nöjd med Equys svar. - Vi ska inte göra dig illa, inte nu i alla fall... så vida du inte skulle försöka döda mig. Kan vi bara försöka lista ut en likhet mellan oss, den som får mig att känna den här underliga "energin", innan vi besöker det där rummet? Ellinor andstänger sig hårt för att komma på något, men det är svårt när dom inte berättar hela sanningen. Hon funderar över om det har med något dom upplevt att göra, eller om det helt enkelt handlar om blodet i deras ådror och släkten bakom det. - Tror ni att vi kan vara släkt på nåt vis? Eller så har vi kanske varit med om något specielt... - Det låter bättre, fortfarande märkligt, men nu är det förståeligt. Det verkar som du har haft lite problem Equy, säger Iris och ler slugt. Jag litar fortfarande inte på henne, hon ljuger i alla fall mindre och har säkert dolt en del. Jag tror inte att jag bryr mig om det. För döljer, det gör jag också. Iris ser på dem och smyger ner elddonet i klänningen igen. Hon fingar återigen på svärdet. - Nu kan jag visa er... kom med bara, säger Iris lugnt och sveper elegant ut genom dörren. Det kan vara någon som försöker ta något, de kan ju alltid försöka. Iris ler åt tanken. Hon betraktar den sjunkande solen och ser de flammande färgerna på himlen. Jag har tur som ser det här... Jag är lycklig. Hon sluterr ögonen och lutar sig mot väggen medan hon väntar på de andra. Hon känner den solvarma väggen mot handflatorna och fingrarna trycks mot stenarna, känner varje ojämnhet. - Vänta Iris! Det är någon eller några på väg hit, säger Ellinor och tar ett steg ut ur tornet. Hon andas in den friska luften och blickar mot borgen, hon ser något närma sig vid muren. Vad har vi här då? Tre till med samma mystiska energi... Ellinor ser på Iris, en stolt och vacker kvinna, men ändå mycket bekymrad på något vis, fast fortfarande så väldigt levande. - Det är inga fiender, jag skulle tro att det är några som letar efter dig Equy, säger Ellinor och vänder sig mot Equy, den unga, vid första anblicken normala kvinnan som helt tydligt döljer något som får henne att stå ut från mängden. Vad är det med den här platsen egentligen? Jag har aldrig varit med om något liknande förut, och nu är det plötsligt en hel hop underliga händelser som inträffar, inte minst dessa personer med samma udda energi som mig själv... Litamere anstränger sig för att se vad som händer, men allt hon ser är suddigt och hon kan inte uppfatta vad det är. Hennes armar och ben känns bortdomnade och hon kan inte röra dem. Hon hör röster, men de är för svaga för att hon ska höra vad de säger. Detta måste vara en dröm, snälla. Jag vill vakna upp i kojan i skogen. Snälla! Litamere tycks inte förstå vad det är som håller på att hända. - Hallå! Vakna! säger Michael, f.d vakt... - Lever hon? - Vad ska vi göra? Vi kan ju inte bara lämna henne... Vi måste få hjälp. Himla puckon att dom inte ens fattar att jag ljuger en gång till, dom verkar ha svalt det med hull och hår... - Tänkte du komma någon gång Equy? Stå inte där och ler för dig själv. Kom hit! Iris börjar bli irrierad. Varför måste mina korta stunder av lycka förstöras av sånt här! - Jag väntar väl på att 'de andra tre' ska anslutaa sig till oss. Jag har tyvärr inte hur mycket tid som helst på mig, säger Iris surt och sluterr ögonen igen. Hon känner bara kylan innom sig, hon ser inte skönheten runt sig. Bara den scen som utspelades här för 150 år sedan, borgen som stod i brand och hon står och ser på nästan ler åt förödelsen. Himlen var lika flammande då som nu. Han kallar på mig, jag hatar det. Låt mig slippa det här. - Ser det ut som jag lämnar henne eller? Nej vi måste inte få hjälp, vi tar henne till tornet, det borde snart gå över, säger Sebastian irriterat och släpar flickan vidare, nu med lättare steg. - Jag sa aldrig att det var tre personer och du tittar inte ens ditåt, kan du läsa tankar nu också? Vilket fall som helst så... Känner jag rätt? Är en av dom där figurerna katten? Men det är omöjligt, den där hopen består bara av människor! Kan vi möjligtvis vänta med det där rummet? Jag misstänker att vi kommer att få en hel del att prata om snart, och då menar jag inte tomt prat... Ellinot ser fundersamt mot figurerna som kommer allt närmare. Just när man tror att det inte kan bli underligare så dyker något nytt upp! Jag har en känsla av att det här kommer att bli en lång natt... - Det är ingen ide att komma ut Equy, vi kommer ändå bara snart in igen vi också. - Jag antar att jag gissar. Jag var här, sedan dök dessa personer upp, nu är vi tre. Det verkar inte vara fler än tre, det skulle vara osannolikt med fyra, jag antar därför att två måste vara för få. Om du har sett ett gäng av banditer så ser du antingen två eller en. Försöker du gå fram eller störa får du problem, de andra dyker upp. De brukar vara tre, eller? säger Iris och ler retsamt mot Ellinor. - Jag hoppas dessutom att vi kan sätta fart snart, väser Iris nästan ohörbart. - Ja, men nu var det ju en man och en katt som letade efter Equy och bland dessa finns ingen katt... du har nog rätt ändå, det är något mystiskt med talet tre, Ellinor tänker tillbaka på sin barndom. Vi var tre kompisar och vi hade tre "fiender". Det mesta förstärks med tre, magi till exempel, jag vet det och ändå är jag tränad att klara mig själv. Det var bättre när man var liten... Ellinor funderar också över sina förälldrar, vilka var dom och hur kunde hon skiljas från dem på detta sätt... - Nä, det der inte ut som att du tänker lämna henne, säger Michael men vad jag menar är att vi måste hjälpa henne. Hon verkar bära på en tung börda. - Det är lugnt, det går över. Sebastian skyndar upp mot tornet, han tittar upp och får syn på Ellinor och Iris. Aj då... Han tar ett djupt andetag och börjar driva ut gifter ur Litamere samtidigt som Flodtornet kommer allt närmare. Du mår braa nu. - Hej! Får vi komma in, vi är lite smått i fara! ropar han mot kvinnorna vid tornet. Vad var det jag sa? Iris ser lugnt ner på personerna som kommer emot dem. Hon sveper sedan gracilt ner mot dem. - Vad var det in ville? In? Kom med in bara. Ni ser ut att ha problem med kvinnan, vi kan nog hjälpa till på något sätt, säger Iris och ler kyligt. Det är kvinnan med smycket, jag vill veta mer om henne, hon är intressant. - Vad är det för fel på henne tror ni? Iris går närmare. Hon är blek, lite för blek, jag antar att det är ett lugnande gift. Hon var rosigare senast jag såg henne. Den som gjorde det här var oerfaren. För mycket för att hon ska kunna gå själv och för lite för att döda... beroende på motivet skulle JAG gjort annorlunda. Antagligen valt den lägre dosen... hon verkar lite för värdefull. - Kom, vi hjälper er. Equy! Ellinor skyndar ner för kullen samtidigt som hon ropar efter Equy. Det där måste vara vakten hon berättade om och flickan har dom hittat på marknaden, men det där måste ju vara katten, jag förstår inte det här... - Det är inget större fel på henne, det är bara det att jag känner på mig att vi är förföljda, så det vore bäst om vi bara gömde oss i tornet så kan jag berätta resten senare. Sebastian springer in genom dem öppna dörren utan att bry sig särskilt om dom båda kvinnorna som vill hjälpa till. Kom igen vakna nu då, jag vet att du mår fint, det är bara att öppna ögonen... Han tvärstannar innan för dörren. - Equy! Sa du Equy? Han hinner knappt uttala orden fören han får syn på henne. Braa att du är här, säger han kort och sätter försiktigt ner Litamere och smeker henne försiktigt på kinden. Du kan vakna nu, vi är i trygghet. Equy springer ikapp Ellinor och får syn på Michael och rusar fram jublande och kramar Michael. - Jag trodde du var död! Gudskelov att du lever! säger Equy. - Men vart är katten?? - Jag förklarar sen! Nu måste ni in, innan nån ser oss! Sebastian springer ut igen och börjar förtvivlat fösa in allihopa genom dörren. In med er så jag kan låsa efter oss! Iris går självsäkert mot dörren, hon verkar omedveten om Sebastians försök att fösa iväg henne. Hon kommer in genom dörren och sätter sig på huk för att undersöka den medvetslösa kvinnan. Jag rör henne inte, jag vet hur otrevligt det är... att vakna av att någon rör en, det gör att man känner sig äcklig eller ofredad. Det är någonsorts gift, jag har inte sett något liknande förut, det är inte någon blandning jag känner till i alla fall. Iris går fundersamt runt kvinnan. - Du, fåraherden, så bråttom har vi väl inte? säger hon fräckt och vänder sig mot Sebastian. Inte bråttom alls, tillägger hon. Hennes fingrar leker med svärdfästet, igen. Litamere hör röster som bland annat pratar om henne… Om jag bara inte rör mig på ett tag så går de nog och lämnar mig ifred. När det varit tyst en stund så lyfter hon sakta på höger ögonlock. Hon ser att det är någon där men hinner inte se så mycket mer innan hon stänger ögat igen. Kan de inte bara lämna mig ifred så att jag hinner leta mera idag. - Tror du brådskan har med henne där att göra så tror du fel... eller alltså delvis, jag tror någon är ute efter henne så jag tog med henne hit. Hon mår fint, det är inga problem, hon känner sig antagligen, tja, inte vet jag, uppgiven kanske, för att vi tog med henne. Hon kanske tror vi ska göra något dumt med henne men det ska vi inte! säger Sebastian och vänder sig mot flickan vid dom sista orden. Ellinor petar Equy på armen. - Det kommer någon efter, viskar hon till Equy och skyndar tillbaka in i tornet. Han kanske är katten ändå, om dom var två stycken innan dom hittade flickan, och han verkar veta vem Equy är. Det är något mystisk med honom... liksom med alla andra här... - Men stopp att ge dig på Sebastian! fräser Michael åt Iris. Han är faktiskt lika mycket värd som dig, dig, dig och alla andra! - Om du självklart måste veta varför jag är irriterad så beror det på att jag känner mig lite försenad. Du vet hur det känns va? säger Iris, hon reser sig inte utan fortsätter att betrakta kvinnan. Jag vill visa dem rummet, jag är försenad igen. Jag börjar bli arg. Varför är det inte mycket som går min väg idag? - Det är dax att vakna nu, säger hon lugnt till kvinnan och fortsätter betrakta henne. Amuletten har bytt ägare, jag gillar det inte, den är hennes. Mest hennes av dem som befinnner sig i rummet i alla fall. - Du Iris, kan du inte bara inse att det där rummet är något vi inte kan ta på... dom närmaste, ska vi säga 6 timmarna i alla fall, säger Ellinor irriterat och blänger på Iris med sina mörks ögon. Vi bör inte ha någon lampa tänd ens, annars syns det ju tydligt att vi är här... Det är risk att vi alla blir dödade annars. - Lås dörren efter er, fort nu! Ellinor skyndar sig att försöka släcka alla möjliga ljuskällor i tornet. När tornet är mörkt så tar Litamere sin chans och springer ut därifrån så fort hon bara kan. Hoppas de inte kommer efter mig nu, förstår de inte att jag vill vara ifred. Equy springer ikapp flickan och sliter tag i henne och släpar tillbaka henne till tornet. - Du förstår väl att du inte bara kan rymma på det här sättet! Dom kan se dig! viskar Equy irriterat. Hon ser en mörk figur närma sig på avstånd. När hon väl kommit in med flickan skyndar Equy sig att låsa dörren. - Kolla vad vi har här. En rymling... - Rymde hon? Du borde väl fatta att du inte kan rymma!? Nån kan se dig! Säger Michael. - Men jag såg någon där ute... Dom är på jakt efter oss men de såg oss inte... Men vem är katten?? - Du går ingenstans tjejen! Är det förstått? säger Sebastian stängt till Litamere, han ser henne utmärkt i mörkret. Fattar du inte att dom skulle döda dig! Men nu har vi inte tid att bråka, vi går till höggsta våningen och "leker en lek" för att lära känna varandra bättre, okej? Sebastian börjar gå upp för den gamla trappan. Ellinor följer fundersamt efter, hon har också rätt braa mörkersyn, och det kommer hon just på. - Här, följ mig, säger hon och tar Litamere och Equy i handen. Iris, du hittar väl själv och du får ta Equys hand Michael, säger Ellinor och släpar med dom upp för trappan. - Jag klarar mig själv Ellinor, svarar Iris självsäkert. Jag förstår hur kvinnan känner sig. Oförmögen att lämna fängelset, med vetskapen om att världen är värre utanför det. Jag hatar den känslan. Iris ser efter dem när de börjar gå uppför trappan, hon ler fortfarande åt Litameres misslyckade rymnings försök. Hon minns sin egen kamp för att undslippa sitt öde, hon kunde inte klara det hon heller. Jag hoppas kunna hjälpa henne, jag vill veta mer om den där amuletten, den är mycket intressant. Jag antar att den unge mannen har något i kikaren. Jag följer med trots allt. Iris ögon blänker hemlighetsfullt innan hon sveper iväg och tycks förena sig med mörkret runt dem. Hon försvann åt ett annat håll än än torntrappan. Sebastian sätter sig på golvet i det fönsterlösa rummet och tänder ett litet ljus som han sedan placerar i rummets mitt. - Slå er ner, så här går det till: Vi går runt i tur och ordning, var och en ska berätta en speciell sak om sig själv. Om det är en lögn får man en rispa på handen med den här, jag försäkrar att vi kommer att genomskåda en det, så ljug inte. Sebastian vissar upp en dolk med ett läskigt blått sken av något okänt matereal. Om det är något för vanligt får ni en chans att bättra er annars gäller samma sak som vid lögn, okej? Första rundan ska vi också tala om våra namn. Jag börjar självklart. Sebastian väntar på att dom ska sätta sig ner innan han börjar. Det här blir spännande, om någon försöker fly så det kört för den personen med tanke på vem som väntar utanför... - Jag heter Sebastian och jag kan förvandla mig till en katt. Aha! Vad var det jag sa... tänkte! - Ok, du kan ju demonstrera om du vill, men jag tvivlar på att någon tvivlar på det du sagt. Jag heter Ellinor och jag är en alv. - Det här var intressant, säger Iris och stiger fram från skuggorna bakom Sebastian och sätter sig i ringen. Jag vet vad jag ska säga nu, jag gillar inte den där dolken. Men jag tror inte att det är min tur än... Litamere tittar på de fem personerna som förväntansfullt tittar på henne. Jag tänker då inte säga något, jag har fått nog av de här galenskaperna. Jag borde ha fått tag på Tule idag, i morgon är han nog långt härifrån. Hon har en sammanbiten min, hon är stenhård och ska inte falla för något eller någon. - Kom igen Litamere! Du kan inte gå ut för jag slår vad om att dom har någon placerad vid tornet och då är du död, jag skulle inte ens klara det här... Ellinor fingrar otåligt med sitt hår. Nu har vi faktiskt avslöjat några riktigt privata saker, så du kan inte bara lätta av! - Jag varnar dig, tro inte att jag styr den här! Det är därför det här spelet är så farligt, men om du har något så viktigt att dölja att inte ens döden skrämmer dig så... Sebastian håller ett fast tag om dolken. Om hon inte säger nåt snart så orkar jag inte hålla emot längre! Jag vet inte om jag vill vara med... måste man?? - Okej, jag heter Michael och är en helt vanlig människa jag har möjligtvis lite alvblod i kroppen men är ej helt säker... Min gamla Farmor sa alltid nåt om det när vi träffades, men hon mumlade litegranna så jag har svårt att tro på det... - Jag heter Equy och jag är 70% människa, 20% högalv och... 10% demon säger Equy med en dyster ton. Hoppas att den där läskiga dolken inte straffar mig för det att jag är en demon... - Du verkar då inte ha några synliga drag men det borde du nog inte eftersom du är så pass mycket människa ändå. Det är då i alla fall säkert att du inte ljuger. Det verkar som att du haft ett rättnormalt liv Michael, eftersom det där godtogs. Då var det två kvar då, vi kan inte börja på nästa varv förän alla sagt, vi är alla i livsfara. Sebastian anar att någon stryker förbi utanför och riktar blicken mot Litamere och Iris. - Men kom igen nu flickan... Jag vill inte sitta här med livet som gisslan och du kan förstöra det på ½ sekund! – Jag heter Litamere, ni får kalla mig för Littma om ni tycker det är lättare. Sedan sänker hon blicken och tittar ner i golvet. - Kom igen Littma, vi sitter i samma båt här! Alla är vi nervösa för nästa gång det är vår tur, men jag har en känsla av att det enda alternativet är att dö... Ellinor lägger sin hand på Litameres axel. Aj! Hon drar snabbt tillbaka den och tittar förskräckt på sin hand där en symbol nu syns, den föreställer en vacker blomma. Sebastian tittar fundersamt på Litamere och Ellinor, han känner ett stick i handen och tittar på den för att finna samma symbål som Ellinor. Iris kalla ögon synar snabbt händerna på dem. Det finns ingen annledning att ljuga. - Mitt namn är Iris. Jag är ungefär 165 år gammal, min farbror var vampyr. Jag är en vampyr själv. Född sådan, konstigt nog. Det är lite svårt att hålla reda på åren när de bara rinner förbi, säger hon lugnt och ser på svärdet vid sin höft igen. Jag undrar hur det här slutarr... Vart ska det här sluuta, om man är i fara kan de väl bara säga varför så att man kan reda ut det. Jag har faktiskt bättre saker att göra än att sitta här med ett gäng konstiga typer. – Min kusin kallade mig alltid för Littma och jag har bott inne i skogen sedan fem år tillbaka. Vissa tror visst att de bara kan kidnappa någon och sedan påstå att man är i fara och inte säga varför, har inte folk bättre saker för sig i de här trakterna. – Min amulett ska ingen säga ett ord om, det är privat område, och jag hoppas att alla fattar det. Och när vi ändå sitter här skulle ju någon kunna förklara vad det är som försiggår. Jag skulle ha sökt upp morbror Tule idag, och därför vill jag ha en braa förklaring till allt det här. Annars kan jag ju säga att ni nästan förstört mitt liv. Föresten så är det ju redan förstört, det kan inte bli värre. Korkade gubbar och gummar är vad de är, jag kommer snart att få ett raseriutbrott om inte folk börjar lugna ner mig snart, med rätt saker då. Litamere kramar sin amulett hårt, som om att den nästan skulle kunna gå sönder. Hon blir bara mer argare och mer otålig, hon stirrar nu också argsint på alla i rummet, ungefär som om hon skulle kunna hugga ner de alla. - Men kom igen Littma! "Kan någon säga vad det är som försigår?" Det är väl någon utanför det här tornet, låt mig säga att jag inte tror att det bara är en, dom vet inte att vi är här, och det ska dom inte få veta heller! Ellinor viskar så att det inte ska höras ut. Låt mig nu också gissa att dom inte drog med dig hit för att dom visste någon var ute efter dig, det var förat dom visste att du var i fara! Och hur kan dom nu ha vetat det? Jo, det skulle inte förvåna mig om alla i det här rummet är lite "speciella"! Ellinor blänger surt på Litamere. Hon är vansinnig! - Kom nu inte och säg att du skulle klara av dom där ute, för det skulle nog vem som hälst av oss klara, problemet är att en död person som jobbat i grupp noteras och jag tror inte vi skulle klara av en möjlig förstärkning. Dessutom så är dom bästa lönnmördarna i landet ute efter mig... Efter en stunds tystnad vågar Sebastian tala igen. - Ok, vi glömmer det här lilla bråket nu va? Ellinor har redan börjat på andra varvet, så varför inte fortsätta. Jag en av få som är släckt med Paronir den tappre. Hans enda dotter fikk en dotter, som fikk en son, som fikk tre söner. Vad jag har hört så fikk den första sonen bara en dotter som mystiskt försvann innan han dog, den andra fikk två döttrar och en son, och den tredje fikk två söner och en dotter. Den sistnämnda är min mamma och självklart kan någon av dom här fått barn som ingen vet någonting om. Det blir alldeles tyst när Sebastian sluutat prata. Vänta ni bara på mitt nästa drag... - Jag tror, fråga mig inte var tanken kommer ifrån, men jag tror att det kan vara så att vi alla är släckt med Paronir. - Du menar som i profetian! "En dag, i en tid av förödelse, ska mina enda levande ättlingar, tillsammans rädda världen från en hotande onska___________, endast tillsammans kan dom klara det". Det skulle kunna förklara den mystiska energin jag känner komma från var och en av oss! Ellinor tystnar i sin iver, Hur skulle det vara möjligt? - Då skulle ju Iris måsta vara Paronirs egen hemliga dotter, och jag skulle typ vara... dotter till hon som försvann kanske. Du råkar inte veta något om en yngre generation? - Det enda jag vet är att en av mammas bröder bodde här tills han dog, jag tror i alla fall att han hade ett barn, jag tror att den andra brodern bodde vid äppelberget. Sen har jag ingen koll, jag vet dock att våran släkt många gånger förälskat sig i annat än vanliga människor, så alver, vampyrer och demoner skulle egentligen inte förvåna mig alls... Sebastian ser sig om på dom olika personerna. Kan det vara möjligt? Det här är intrssant. - Förlåt att jag lägger mig i, men jag härstammar inte från Paronirs. Jag blev utstött från borgen här i byn och kanske uppfostrad som en Paronir, jag har inget släktskap till dem, inga skyldigheter alls. Men jag känner en annan profatia, jag är nog med på mitt sätt ändå, Iris småler nöjt och lutar sig tillbaka. Personerna utanför börjar nog närma sig snart, jag hoppas att jag kan sticka i vimlet. Undrar om Litamere tänker det samma, hon verkar nervös. – Nej nu räcker det! Litamere reser sig upp och blänger på dem. Varför är jag fortfarande här, jag borde ha gått för länge sedan. – Allt det här är bara påhittat fjoll, säger hon innan hon springer ut ur rummet. - Nej! Du kommer att avslöja oss allihop! Ellinor skyndar snabbt efter Litamere och hinner precis få tag i henne innan dörren öppnas. Ellinor backar försiktigt till baka till rummet med dom andra utan att släppa taget om Littma. Släck ljuset! Ellinor försöker så gott hon kan att föra över tanken till dom andra och gör an snabb rörelse med handen som hjälp på traven. Hon har inte hunnit träna på att komunisera med tanken, så hon är inte säker på att det fungerar. I dörren så framträder det några varelser, det går inte att se vad de är, men de är garanterat att vara rädd för. Litamere sluuter sina ögon, kramar sin amulett, ett doft ljud kommer från henne, det låter som en början till en vaggvisa. Alla Tittar på Litamere, även varelserna i dörren. Det dröjer knappt en minut innan amuletten glöder och varelserna försvinner spårlöst. Litamere faller medvetslöst på golvet, med handen hårt sluuten om amuletten. Ellinor står alldeles stum, hon håller fortfarande i Littma där hon står på trappavsatsen. Vad var det där? - Är ni okej? Kan någon förklara vad som just hände? Jag vet inte vad det där var. Bara att det kommer att bli värre. Iris stirrar på Litamere och Ellinor. Jag antar att dolken slutatt vandra nu. Hon vänder sig och går ur ljuscirkeln. Hon stannar vid väggen med ett oläsligt ansiktsuttryck. - Men vad håller ni på med?... - Jag vill veta vad ni håller på med!... - Jag tycker att vi ska sätta oss ner och fortsätta med vårat "informationssamtal"!... - Jag tycker faktiskt att det här är viktigt! - Jag tycker lika! svarar Equy. - Det här är faktiskt viktigt! Litamere rör sig inte, hon ser mycket blek ut. Hennes hand öppnas och amuletten faller ner på golvet, fortfarande glödande. Sebastian blinkar i ljuset som plötsligt käns väldigt irriterande. - Jag är jättetrött, vi borde sova. Jag sa åt mamma att jag skulle vara hemma innan det blev mörkt, säger Sebastian väldigt sömnigt och känner hur dolken hoppar till och genomborrar hans hand. - Oj! Rummet försvinner i dimma och ögonlocken känns väldigt, väldigt tunga... Ellinor plockar snabbt upp Litameres amulett innan det faller ner för trappan. Hon ser sig förtvivlat omkring, hon släpar försiktigt in Litamere i rummet och legger henne i ljuset. Då får hon syn på Sebastian, hon trodde bara han hade somnat! - Iris! Du verkar kunna en hel del om sånt här, hjälp till! Equy, ta hand om Litamere! Ellinor drar föriktigt ut dolken ur sebastians hand och lägger den vid ljuset, hon känner dess kraft. Tänk om den är giftig! Iris skyndar till hjälp. Ögonen glöder svagt. - Sebastian, svara mig. Iris sätter sig på knäna och granskar såret. - Det är antagligen gift eller ren kraft. Det är svårt att avgöra, såret tycks pulsera. Jag vet att det inte finns så kraftiga blodkärl i handen, inte så det pulserar så mycket, fram för allt inte på det här sättet, säger Iris och rynkar pannan. Allt av egen erfarenhet, det ÄR idiotiskt att försöka bita handen på en motståndare. Det gör antagligen helvetiskt ont, men blodet rinner inte tillräckligt snabbt. Jag föredrar handleden om jag ska bita en angripare, den brukar vara närmast. Något är fel. Hon ser på den blodiga dolken i skenet från lågan. Fruktansvärt fel, jag måste veta mer om dolken. Jag antar att den är från Paronir. Hon lägger en slank, kylig, vit hand över hans handled. Han lever, jag känner pulsslagen. Det är något mystiskt här altså... Ellinor lägger sin hand på Sebastians friska och änner hur det sticker till, när hon rycker till får hon syn på blomman. Hon känner något slags oförståeligt samband och trycker sin blomma mot hans. Rummet blir otydligt i kanterna och hon känner en dunkande smärta i sin lediga hand, när hon tittar på den så sitter där en liten varelse med vassa tänder och klor. Ellinor skakar snabbt av sig varelsen och ser på Sebastians hand, där en annan biter sig fast. Av ren ilska får hon bort den och då återgåt också världen till "värkligheten". Sebastians hand ser redan bättre ut och av dom där blommorna finns inte ett spår. - Jag tror inte att det är någon större fara nu, ni tror inte att vi skulle kunna få sova lite nu? Du kan väl ta hand om Sebastian och Litamere och hålla vakt Iris? Jag är så trött och som ni verkar ha hållit på så måste ni också vara trötta, säger Ellinor och vänder sig till Equy och Michael. Det small i de två gestalternas öron. Den ena som tydligen hade ytterst utväklad hörsel, svor och drev sin halvmeter långa dolk gjord från det renaste av silver, ner i och igenom en större sten. -HELVETE!! skrek han. Vi var så nära men det sket sig, IGEN!! Den andra gestalten som var mycket kort hojtar åt sin följeslagare. -Ta det lungt! Du låter ju mer än..... vad det där nu var! Det finns inget vi kan göra mer här, vi går och vilar. Iris hör eller snarare känner en ilning av ett skarpt ljud genom natten. Hon vänder sig och tycks se igenom Ellinor och hela tornet. Någon eller några är utanför, jag tyckte väl att det bara var början. - Jag håller gärna vakt, jag är inte trött, säger Iris och ler slugt. Jag undrar vad som döljer sig där ute ikväll, det här kan vara mer intreserande än på länge. Den här byn är en knutpunkt, det händer inte så mycket. Inte konstigt att de unga flyttar härifrån. Hon ser ut genom skyttegluggen mot borgen och byn. Ljuset lyser inte upp hennes stolta gestalt. Hon tycker sig skymta figurer mot det daggvåta gräset men bryr sig inte, hon känner sig lycklig, nästan uppspelt. Det har hänt så mycket den här dagen. Hon ler igen, två tunna, ganska långa och nålliknande huggtänder tycks skimra till. Det knackar på dörren till värdshuset Knuten och två män kliver in. En av dem, en lång mörkeralv med ett ansikte likt slipad sten, ögon från en mörkögd falk och med en halvmeter lång dolk av renaste silver hängande i sitt stora svarta bälte. Hans långa midnattsblåa rock bar broderier i blodrött och hans höga hållning tydde på att han tillhörde en släckt med stor stolthet och många bragder bakom sig (vad nu det innebar för en mörkeralv). -jag och min kompanjon skulle villja hyra husrum för natten. -Den där! skrattade värdshusvärden högt och alla andra i rummet stämmde in... Den lilla krabaten som nu allas uppmärksamhet var vänd till var nu inte svagt grågrön, utan illröd i ansiktet hoppade upp på bardisken och skrek: -Öppna gapet igen och jag skär ut tungan på dig med min slöaste dolk!!! Tro inte att jag inte vågar, för jag har gjort mycket värre saker mot avskum som dig!!! Med detta sista ordet slog han dolken i bardisken av sten som sprack utan minsta motstånd. Det blev kusligt tyst på värdshuset "Knuten"... Inne Litameres huvud är allt uppochner, hon vet ingenting. Hon ser den unga mannen från amuletten, han skriker på hjälp, han ber om nåd. Allt snurrar runt och den andra pojken dyker upp, "gör det inte" skriker han i förtvivlan. Hon ser sin systers ansikte fullt med tårar, hon ser blod i floder. Folk skriker i panik, springer för livet. Ta mig härifrån! Litamere skriker i sin förtvivlan och försöker väcka sig själv. – Hjälp, hjälp! HJÄLP! hennes skrik är så höga att det skulle kunna väcka hela byn. - Vakna Litamere. Vakna, det är lugnt. Vi finns här. Iris tänker samma tanke om och om igen, hon lägger sina kyliga händer över Litameres panna. Iris ögon glöder rödaktigt, som döende kol. - Vanka, jag ser ingen anledning att skrika, säger hon lugnt och håller kvar händerna. Jag vill inte ha hit fler personer, jag måste få tyst på henne. Jag förstår hennes skräck, den rena fruktan för något okänt. Men jag förstår inte hur de kom hit, varför hon släpades medvetslös som hon var. Varför Sebastian hade så bråttom att få in oss hit. Vad gjorde dolken med dem? Vad var blommärket för något? Jag vill härifrån, jag har stannat länge nog. Hon trycker händerna mot Litameres panna. Kom igen, vakna. Hon småler trots att hon koncentrerar sig hårt på att få henne att vakna. Sebastian vaknar plötsligt av ett avlägset skrik, men när han sätter sig upp är det alldeles tyst i rummet. När han tittar ut ser han mökret utanför. Åh nej! Jag sa ju åt mamma att komma hem innan det blev mörkt! - Ursäkta mig, men jag måste hem! Jag återkommer tills i morgon. Han förvandlar sig till den lilla katten och smiter snabbt ut ur tornet och vandrar iväg mot byn. I och med att Sebastian vaknat och gett sig av sluutade Litamere att skrika. Tystnaden slukar hela rummet, det hörs inte ett ljud. Litamere ligger där bara som om inget har hänt. Iris andas lättad ut med en väsning. Jag antar att folket var upptaget med något slagsmål på Knuten. Det brukar bli aktuellt den här tiden på dygnet. Hon ställer sig och ser ut igenom fönstret igen. Michael lägger sig ner och funderar på en rymnings plan... Men efter ett tag så ger han sig och stoppar tänka och bara slappnar av och somnar. Equy bara springer och springer de kommer närmare och närmare... Hon ramlar hop av utmattning. Hon slår upp ögonen och där står AAAHhh!!! Hon vaknar och sätter sig upp... Hon flämtar av chocken. Gud! Vem var det? Vilka var det? Vågar jag stanna kvar här? Iris ser lugnt ut igenom fönstret igen. Litamere är varm, som om hon hade feber. Jag har aldrig varit varm. Hon ser förumdrad på sin egen bleka hand. Det är något som saknas hos mig. Vad kan jag ha missat? Bortsett från att ha något som kan kallas familj? Hon sneglar på Equy med sina glödande ögon. Måste något störa mig så fort jag hittar en tankegång som intresserar mig? Hon reser sig i sin fulla längd, hennes uppslitsade klänning fladdrar som av ett plötsligt vinddrag. |
NEOPETS, characters, logos, names and all related indicia
are trademarks of Neopets, Inc., © 1999-2012.
® denotes Reg. US Pat. & TM Office.
All rights reserved.
PRIVACY POLICY | Safety Tips | Contact Us | About Us | Press Kit
Use of this site signifies your acceptance of the Terms and Conditions